Pa morgonen traffade jag en grupp aldre kvinnor som kommer till CDN pa mandagarna for att aktivera sig. Teamet har startat gruppen. De ar 40 st, 38 kvainnor och 2 man, men idag kom bara tio st. Syftet har varit att skapa aktivitete for de som ar over 65 for att de inte ska isoleras hemma och forsoffas. PHos oss stadar de lite pa garden och i tradgarden och sa har de ett sparsystem aven de. Och sa satsar de en slant i veckan som man koper in kemikalier for. Av dessa gor man flytande tval och varje medlem far en liter flytande tval i en plastflaksa som de sedan saljer. Vinsten gar in i gruppens kassa som ar en trygghet for de som behover lana. Man besoker ocksa varandra om nagon blir sjuk. For vinsten och lite egna pengar sa gor man dessutom storkop och kan kopa sackar med ris och mjol vilket blir mycket billigare for medlemmarna. Jag traffade ocksa Veronika som ar nastan 100 ar gammal, hon vet inte riktigt sakert. Hon har haft ett sant orhange som du, klas, och nu ar det ett stort hal o orsnibben stort som en enkrona som man kan se rakt igenom. Hon var jattepigg och skakade hand flera ganger om med kraftfullt handslag, hon glomde va;l snabbt att hon redan halsat.
Senare kom en 20-arig flicka in pa kontoret. Jag hade sett henne utanfor huset under morgonen, hon hade val samlat mod for att komma in. Hon berattade sin historia under tarar men eftersom hon sa klart drog allt pa swahili sa var det inte mkt jag forstod, bara ett och annat ord pa engelska som ofta slangs in. Socialarbetaren som tog emot henne gick och hamtade Joseph, hon korde fast i samtalet. Normalt hade jag sjalvfallet gatt ut ur rummet men sa gor man inte har, bade den enja och den andra som inte har med saken att gora kan sitta kvar och lyssna. Joseph genomforde samtalet med henne pa ett jattefint satt, jag hade ju mojlighet att studera bade hans satt att placera sig i rummet, intonation, bekraftelse, alliansskapande mm aven om jag inte forstod vad de sa. Flickan var fran landet men jobbade i stan som piga i en familj dar kvinnan inte behandlade henne val. Hon skulle egentligen ha 100 shillings for hushallsarbetet och 100 shillings for att hon tog ansvar for affaren men fick bara halften. Sen fick hon bara ata matresterna som familjen lamnat pa sina tallrikar, Hon grat och sa att hon ville inte beratta for sin mamma eftersom hennes pappa dog for nagra manader sedan och mamman hade bara hennes hjalp. Josepgh foreslog att hon skulle komma tillbaka pa fredag och bjuda med sin mamma men det ville hon inte. Da foreslog han att hon skulle bjuda med sin aldre syster som ar gift med syfte att fa mer forstaelse for hemsituationen och hur han skulle kunna ga vidare med hennes situation. Vi pratade lange efterat, Joseph och jag, om terapeutiska samtal, om tekniker och metoder. Det visade sig att han jobbat mkt med councelling efter forra valets valdsamheter som ledde till massvaldtakter och manga fordrivningar fran hem.Han hade fatt utbildning i traumaterapi och det var givande att dela tankar och ideer. Jag sa att jag var imponerad av hans samtalsmetodik och ocksa hans perspektiv att utvidga och bjuda med natverket och hans blev glad och lite forlagen over mitt berom.
Sen kom en yngre kille in med ngt ekonomiskt problem for studier men han blev hanvisad att vanda sig ngn annanstans.
Pa eftermiddagen akte vi till ett hem for aldre. Dar bodde c:a 8 personer varav tva kvinnor, aldre som inte har nagra slaktingar som tar hand om dom. Alla hade vars ett rum och sen fanns ett gem,ensamt rum och sa kok. Utanfor fanns en fin liten tradgard dar gubbarna satt i skigtgan under traden och utanfor muren var det fin utsikt ut mot falten utanfor stan och upp mot bergen. Dom var sa glada gubbarna at mitt besok och at att fa bli fotograferade och jag visade dom bilderna i kameran och dom skrattade och slog sig for knana......men jag tror inte dom sag sa mycket egentligen. Har finns verkligen inte manga som har glasogon, det maste vara en otrolig lyx. Och inte sa manga som roker heller, det ar ocksa forbjudet natsan overallt, aven utomhus i stan.
Darfeter akte vi till ett kommunalt hem for pojkar som blivit overgivna av sina familjer, pojkar 12-18 ar gamla. Han var verkligen desperat denne man som forestod detta hem. Han hade flera huskroppar, betonghus, och han sa att han skulle kunnat plocka in flera hundra barn. Men han hade inga sangar och inga pengar till mat. I ett av husen fanns sju vaningssangar i stal och underfar halften av dem hade bitar av trasigt skumgunni som madrasser och nagra trasiga gamla filtar. I resten av sangarna fanns bara metallbotten. Han var fortvivlad for han hade tagit in 5 pojkar till idag, han kunder bara inte lamna dem pa gatan, men han hade inte plats for mer an max 14. Utanfor huset gick en ko bunden i ett rep. nagra europeer hade varit dar och de kopte en ko till hemmet. Men nu var kon havande ochg gav darfor ingen mjaolk och oron var stor over vad pojkarna skulle ata. En del av dom skulle tvingas sova ute pa graset som trots allt var mjukare an betinggolvet. Mannen var desperat och sa att han maste ta alla chanser att ta dit nagon vatserlanning sa fort han kan med hopp om att fa nagon kontakt som kan ge negaon form av bidrag. Det blev plotsligt helt omojligt att tanka sig att betala 80 dollars i entre til Lake Navasha Nationalpark. For 80 dollar kan dom fa manga madrasser och filtar.
Nagon berattade om svarigheterna att fa fart pa jordbruket eftersom utsade ar sa dyrt liksom verktyg. Har har jag hittills bara sett handhackor och det ar inte mycket pa landet som ar uppodlat. Det ar svart att forsta att det ska vara sa svart att fa fart pa odlande som kunde hjalpa sa mycket.
I huset dar jag bor nu dar lagas det inte mat. Kvinnan ar allergisk mot det mesta sager hon och dessutom gillar hon inte att laga mat. Hon ater lunch pa sitt jobb och ater varken frukost eller mjiddag. Sa jag kanner mig ganska till besvar men vad ska man gora.....
Tisdag 16 april.
Idag pa fm akte jag runt med John till tre skolor for att overlamna checkar med pengar till sponsring av olka barn som projektet tagit ansvar for skologangen for. Det var kul att fa se dessa skolor aven om barnen nu ar pa skoillov. Det var Highschools. Pa den sista skolan trfaade jag en socialarbetare som jobbade pa skolan. Hon berattade att hon jobbade mest med de flickor som belv gravida som tonaringar. Tonarsgraviditeter ar mycket vanligt. Man har mycket stora problem med sexuella overgrepp gentemot flickor och mycket incest. Dessa fall kommer mycket sallan till domstol pga stamtraditioner och mannen gar oftast helt fria.
Pa eftermiddagen tog Mr Basil med mig till ett barnhem i centrum som drivs av en NGO som han samarbetar med. Han slappte av mig dar for han behovde syssla med administratione, skriva rapporter resten av em. Han sager att det ar mycket svart att fa socialarbetarna att anstranga sig med sina egna rapporter och att han maste lagga sig i allt om nagot ska bli gjort. Pa barnhemmet tog foretsandaren runt mig. Pa barnhemmet fanns nu 150 barn men man har ansvar for over 500 barn varav en del kan vistas ibland hos slaktingar. Barnen ar oftast hittebarn som lamnats overgivna i diket eller pa gatan. En del barn overges pa sjukhyuset dar mamman smiter ivag utan barnet efter forlossningen. Barnhemmet var som sagt mycket stort och aldersindelat. Alla hade schyssta robusta vaningssangar med filtar. Tonarsflickorna hade lite mindre rum, kanske 12 i varje. De mindre barnen lag och sov i sina vaningssangar nar jag passerade. De hade en leksal med kaklat golv och dar tog alla av sig skorna nar de gick in. De minsta barnen hade en egen avdelning men dit tog man inte in nagra besokare. Jag sag en europeisk kvinna genom fonsterrutan, kanske en volontar eller nagon sjukvardskunnig fran nagon organisation.....
Det ar manga intryck. Det verkar finnas ett barnhem eller nagon institution i varje kvarter. Man vet aldrig vad som doljer sig bakom betongmurarna. Hjalpbehovet ar oandligt. Och befolkningen sa stor. Manga jag moter har forst satsat pa nagon annan kariar, studerat andra amnen men sa kant att det vill gora ngt meningsfullt for folket i stallet och agnar sig at socialt arbete. Det handlar sa mkt om primara basbehov har. Man satsar mkt pa skola och utbildning och de som inte klarar det teoretiska forsoker man ge nagon praktisk utbildning, frisor eller ngt. Man vet att om man inte ger dessa barn en ordentlig utbildning som ger forutsattningar for dem som hamnar de tillbaka pa gatan igen. I sammanhanget sa blir det ju da ganska absurt med president Kenyattas vallofte om gratis Laptops till alla barn. Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar